Anmälningen till Embedded World kom i sista stunden. För sent för att han skulle kunna få hålla en presentation. Och för sent för att han ens ska finnas i mässkatalogen.

En stor del av besökarna på mässan har haft hans lärobok i operativsystem som kurslitteratur, inklusive några av dem som presenterar sina egna operativsystem och verktyg på mässan.

Att Minix – som alltså började som ett skolboksexempel – ska kommersialiseras med hjälp av EU-pengar var en nyhet för tre år sedan. Men sedan dess har det varit ganska tyst kring projektet.

Närvaron på Embedded World är den första gången företaget visar upp sig officiellt. Nu tar professorn på allvar upp kampen mot sina elever.

Medan vi pratar stannar folk upp och vill skaka hand och plockar på sig Tanenbaums visitkort som souvenir.

Minix är en mikrokärna. Sådana finns det fler av i inbyggnadsvärlden, från exempelvis QNX, Green Hills och Lynuxworks.

Men Minix är öppen källkod, som Linux. Det löser många problem med sluten kod – exempelvis försvinner beroendet av en ensam leverantör, och utveckling och avlusning blir enklare när operativsystemet inte är en svart låda.

Licensen är BSD, inte GPL, som Linux, vilket betyder att det är tillåtet att göra privata modifieringar av Minix.

Mikrokärnor är stabilare än så kallade monolitiska kärnor, som Linux, där en felaktig drivrutin kan få hela operativsystemet att krascha. I en mikrokärna är drivrutiner och andra maskinnära system isolerade processor som kan startas om utan att störa övriga processer.

I båset demonstrerar Andrew Tanenbaum robustheten genom att en Ethernetdrivrutin skjuts ner var tionde sekund, och automatiskt startar om efter några tiotal millisekunder. Allt utan att övriga processer i operativsystemet rubbas. Det man ser är ett hack i en film som strömmas via Ethernet.

– Vi fick öka avbrottstiden till någon sekund för att besökarna skulle förstå demonstrationen. Annars flimrade bilden bara till, säger Andrew Tanenbaum.

I Minix har program detaljerade privilegier som ger en extra säkerhet – om en hacker lyckas bryta sig in i ett program är dennes möjlighet att därifrån bryta sig in i andra delar av systemet begränsade.

Här ser Andrew Tanenbaum nisch för mikrokärnor. Just nu är det många enkla system som extrautrustas med nätuppkoppling. Det skapar ett potentiellt säkerhetshål. Men Minix privilegiesystem blir det möjligt att låsa in de kritiska processerna så att programmet som är ute och rör sig på det vilda Internet inte kan påverka dem.

Andra försöker lösa samma problem med hjälp av virtualisering. Men Tanenbaum är kritisk.

– Även om du lägger Linux på en virtuell processor kommer den fortfarande att krascha. Det enda är att omstarten kanske tar lite mindre tid.

Minix har redan en design-win. Nästan. Utvecklingsavdelningen på ett Topp-50-företag sade i alla fall ja, efter sex månaders utvärdering. Sedan sade visserligen cheferna nej.

– De begrep ju ingenting. Men det är bara en tidsfråga innan ett annat projekt vill ha oss, och ledningen den gången går på ingenjörernas linje.

Tanenbaum räknar med att introduktionen av ett nytt operativsystem ska tid. Det är av de återkopplingar han fått under mässan.

Han tycks inte intresserad av att själv medverka i den kommersiella delen av projektet.

– Jag vill mest vara inom forskningen.

Den stora nyheten i den senaste versionen av Minix är att programgränssnittet gjorts identiskt med ett annat öppet operativsystem, NetBSD. I ett slag blev därmed stora volymer av NetBSD-bibliotek och -program tillgängliga i Minix.

Idag stöds endast x86 av Minix. Portering pågår till Arm, till en Cortex A9-processor.
 
Projektet har tre heltidsanställda utvecklare med en fjärde på gång. Dessutom finns förstås fler utvecklare på webben, eftersom Minix är öppen källkod.